Vin, shopping och alarmtest

Ursäkta ett slitet uttryck: Tiden går så jäkla snabbt!! Nu är det inte så länge kvar tills vi åker till Sverige på sommarsemester. Det ska bli jättehärligt. Jag känner också att det ska bli roligt att komma tillbaka till Jakarta, vi har så smått börjat bygga upp ett liv här.
Förresten, jag tror att jag ska försöka börja tänka tvärtom, Vad sakta tiden går! Jag har en idé om att ju mer vi intalar oss att tiden går snabbt, ju snabbare känns det. Då borde man kunna ändra den känslan genom att tänka tvärtom, eller?

I söndagskväll bjöd våra danska grannar oss på ett glas vin nere vid poolen. Kvällarna är så sköna, det blåser oftast en lätt bris där nere då. Ungarna lekte bra på lekplatsen. Sofia fick Mads till att leka Skönheten och Odjuret......Lovisa blir som en kalv på grönbete när man släpper ut henne, men jag anar en viss förändring; hon lyssnar äntligen lite, lite på vad jag säger och springer inte iväg så långt bort hon kan hela tiden. Däremot har Sofia slutat lyssna alls.....Jag får upprepa saker jag vill hon ska göra tre, fyra gånger innan jag får någon reaktion. Förmodar att det handlar om fyraåringens selektiva hörsel......För skulle jag säga "glass" eller "godis" då hör hon på en gång. Märkligt, eller hur ;)

Jag och Gitte har hunnit med att gå på bazaar i veckan (igen). BWA - British Women Association - var det som höll i det denna gången. Annan plats, samma försäljare, samma besökare. Expatcommunityn är inte så stor......Fast det är trevligt att gå omkring och heja på folk.

I går hade vi en lite rolig incident här hemma. Jag har alltid undrat över vad det är som sitter i taket i hall och vardagsrum, förutom alla brand- och rökvarnare, sprinklers, spottar och airconditionluckor. Ni ser det högst upp i bilden nedan.

Igår kom förklaringen. De testade alarmen i huset igår, så det ringde och tutade ute i trappen. När det slutade hörde jag helt plötsligt ljudet från en hög kvinnlig röst som fyllde lägenheten....."Attention, attention ladies and gentlemen, we are now testing the alarm system". Sofia blev livrädd (inte Lovisa som lugnt pysslade vidare med sitt), och jag klandrar henne inte. De där runda mojängerna i taket är högtalare, så att management  och deras "hustomtar" ska kunna meddela oss boende om det händer något allvarligt. Det kändes som i en film, Någon kan prata med dig. Kanske det inte är sprinklers det där andra förresten, Någon kanske kan se oss också......

Lovisa och jag i skrivandes stund

Veckan som gick

I veckan var jag och några tjejkompisar och åt middag på en italiensk restaurang. Mycket trevligt! Det är ju alltid skönt att då och då få äta middag utan att behöva hålla koll på att de andra middagsgästerna äter som de ska eller inte börjar bråka..;)

Vi har nu registrerat Sofia för sommarterminen i skolan, hon får gå tills vi åker till Sverige. I slutet på dagen har hon alltid någon lektion som vi själva har valt från ett givet utbud. Detta utbud varierar från termin till termin. Det är jag som väljer åt henne, Sofia vet nog inte ens om att hon har ett val.....Det är faktiskt enklast så än så länge. Så stackaren vet inte att mamma aktivt valde bort en aktivitet som ordagrant låter så här :" BARBIE AND PRINCESS CLASS, Join our class and practice being a Princess. Stories and projects for a Princess." Det får ju vara någon måtta på prinsesseriet.

Lovisa och jag  var med Linda och Kalle på "The Playground" häromdagen. En utomhuslekplats där man får betala för att gå in. Det innebär också att den är i fint skick. Vi var nästan ensamma så ungarna kunde springa omkring ostört. Det var oerhört varmt och svettigt men skönt att vara ute i alla fall.

Lovisa fick åka till doktorn igår, för hon har fått svamp i munnen. Hon verkar inte lida något nämnvärt mer än när hon äter syrliga saker. Men hon är väldigt röd i munnen och på läpparna. Så nu är det 10 dagars medicinering.

Solnedgång från balkongen

Barnen leker på lekplatsen hemmavid

Fredagsbön

Att be fem gånger om dagen är en del av en trogen muslims vardag. I Indonesien är det tätt mellan moskéerna, i Jakarta har varje litet område minst en egen moské. Om man inte har tid att ta sig till närmsta moské så finns det en lösning på det. I t.ex shoppingcenter, på flygplatser och på kontor finns det rum som är till för den dagliga bönen, ett sådant rum kallas musholla. Fredagsbönen är den viktigaste bönen i veckan.

Vid tidpunkterna för bön hörs imamerna ropa från minareterna och det hörs bra kan jag säga. Vi har dubbla fönster i sovrummen men i vardagsrummet är det enkelglas. Så där kan man höra böneutroparna klart och tydligt. Fast vissa dagar hör jag inget, jag vet inte om det är olika volym olika dagar eller om det bara är jag som är så van att jag helt enkelt inte registrerar det längre.

Vår maid och chaufför är muslimer och vi vill förstås respektera deras religion vilket har funkat bra. Jag tror att vår maid är ganska sekulariserad och har inget behov att vara i moskén under arbetstid (det är för den delen bara männen som är skyldiga att närvara vid fredagsbönen). Det enda jag märker på henne är att ibland försvinner hon in till sitt lilla rum bakom köket och jag misstänker att när hon inte vilar där så ber hon. Vår chaufför däremot är nog ganska religiös. Just på fredagar har vi då ett litet problem. Sofia slutar skolan klockan ett på fredagar vilket innebär att vi måste ge oss iväg mitt i fredagsbönen. När Danang började hos oss så frågade jag honom om det var några problem för honom att köra då. Det var det inte. Men som sagt förut så är detta ett mycket indirekt samhälle, och jag borde förstås begripit själv. När Laila lånade vår chaufför en fredag så frågade han henne om han kunde få lite tid för bön mellan tolv och ett. Förmodligen tänkte Danang att Laila sedan skulle berätta det för mig så att jag skulle fatta att det är så han vill ha det på fredagar. Det fattade inte jag i alla fall så efter ett tag tog han mod till sig och skickade ett diskret sms till mig med samma förfrågan. Problemet var att han inte skulle vara klar förrän senare än den tid vi brukar åka i väg för att hämta Fian. Så nu skulle vi inte hinna i tid till skolan. Men nu har vi löst det så att det är ok för skolan att vi kommer lite sent på fredagar. Alltså, jag har inga problem att anpassa mig och hitta lösningar, men jag har så himla svårt för det indirekta (och jag är ändå inte själv superbäst på att vara direkt alla gånger, och har nog mer gemensamt med folkslaget här än vad jag vill erkänna :). Små, små hintar ska göra att jag själv ska begripa hur saker och ting hänger ihop. Det kan ju göra en galen ibland. Indoneser är mästare på detta. De själva kan ju sina koder och det är intressant att se hur saker och ting kan bli gjorda med leenden och vad som ser ut som undfallenhet. Detta gör att de är väldigt bra på att tolka signaler och de vill dessutom gärna göra så att man känner sig väl behandlad. Ofta tänker jag att "oj, att han/hon förstod att det var så här jag ville ha det". Ibland blir det dock fel, men det har endast med kulturkrocken att göra.

Skolutflykt

Sofia hade idag en utflykt till gissa vart.....Burger King. De skulle få se hur det går till att göra hamburgare och få göra egna. Sofia tyckte att det var lite väl stökigt och lite väl många barn, hon tycker ju om när det är lite lugnare. Men glassen i sluttampen gjorde ändå att dagen blev lyckad.
Ibland tycker jag synd om Sofia, hon är precis som sin far lite känslig för när det är för mycket ljud och skrål, och så är hon uppvuxen i kulturer där känslan för måttliga ljudnivåer är obefintlig. Ett indonesiskt butiksbiträde kan lätt stå en hel dag i sin affär med skrålande, skorrande musik i högtalarna på sådan nivå att man omöjligt kan prata med varandra. Även på restauranger är detta vanligt, och när man säger ifrån att man vill ha lägre volym så försöker de alltid hjälpa till men tittar mycket frågande på en. De måste vara oerhört duktiga på att "stänga av".

På besök i hamburgerköket

En mycket träffande text när det gäller vår äldsta...

Hamburger in the making, eller beefburger heter det ju i detta muslimska land.....

Tjoho, det blir glass sen!

Beväpnad vakt i köpcentrat

Gruppfotodags, en asiatisk favorit

Sofia och Pippa. Jag vet, ett jobbigt namn om man är svensk.....

En vanlig vardag i Jakarta

En vanlig vardag i familjen Stenlunds liv just nu, en dag då inget särskilt planerats:

6.00                Marcus går upp
6.30                Marcus åker till jobbet
6.50                Jag vaknar (om inte ett barn har väckt mig innan)
6.30-7.00        Barnen vaknar
7.15-7.45        Frukostfix
7.30                Jatmi kommer, jag förbereder Sofias lunchlåda om det inte är
                       gjort kvällen innan
8.20                Till Sofias skola. Lovisa är kvar hemma med Jatmi
9.00-9.20        Jag är tillbaka hemma, när beror helt på trafiken
9.30-11.30      Lek med Lovisa hemma eller ute, jag gör eventuella ärenden
                       med eller utan L
11.30              Lunch
12.15 - 13.30  Lovisa sover middag
13.30              Jag åker för att hämta Sofia som slutar kl två
14.30-17.00    Hemma eller någon aktivitet
17.00-17.30    Middag för mig och barnen
17.30-18.00    Marcus kommer hem, Jatmi går hem
19.00              Läggdags barnen
19.15              Lovisa sover
20.00              Sofia sover
20.00-22.00    Vuxentid
22.00              Marcus somnar
23.00-00.00    Jag somnar

Hepp!

KL-tur, shopping och så lite ABBA

Hemkommen från Kuala Lumpur. Vi har haft det jättetrevligt och träffat många kompisar. Det blev middagar, fikande, och lekträffar för hela slanten. Jag shoppade även loss lite i mina gamla "revir":)
Men jäklar vad varmt och svettigt det är i KL, hade glömt det. Det är ju varmt här i Jakarta också förstås men inte lika fuktigt vilket gör att man svettas mindre.

I går när vi landade kom vår chaffis Danang och mötte oss. Det var hyfsat klart när vi åkte hemåt och Jakarta såg riktigt inbjudande ut i kvällssolen. Det kändes alldeles utmärkt att komma hem :). I morgon kommer äntligen Marcus, och vi längtar alla tre. Sofia har kryssat av dagarna på en liten lapp och i kväll var det sista markeringen.

I förmiddags var jag med Laila och Anette på ANZAs bazaar (ANZA är Australiensiska och NyaZeeländska organisationen här i stan), det fanns MYCKET att inhandla, men jag höll i plånboken. Förutom att jag bytte ut den, plånboken alltså. Köpte en ny som var gjord av plåtburksdelar. Låter inte klokt, men den var ganska cool faktiskt. Snacka om återvinning, dessutom gynnade jag de lokala, för plånböckerna och andra accessoarer görs av indoneser uppe i bergen här utanför stan. Dagens insats alltså ;)

Danang bad om att få åka hem efter vi hämtat Sofia för han kände sig dålig och hade bankande huvudvärk, och det fick han givetvis. Så nu vet jag inte om jag har bil i morgon. Detta är ju ett väldigt indirekt samhälle, och han sa inte något om morgondagen. Så nu vet jag inte riktigt om jag av mig själv bör fatta att Danang inte kommer i morgon för att han bad om ledigt idag.. Och inte vågar jag smsa och fråga för då kan det uppfattas som att jag kräver att han ska komma, och då kommer han förmodligen fastän han är sjuk, vilket ju inte är bra. Vi får väl se i morgon bitti......

Hemma hos Josefine i KL såg Sofia på Mamma Miafilmen för första gången. Hon är mycket fascinerad och går nu här hemma och sjunger ABBA-sånger. Hon hävdar bestämt att en låt har textraden "we have a giraffe". Jag har fortfarande inte klurat ut vilken det kan vara :)

Sofia och Vera målar

 

 

 

 

 

Middag med Ulrika och Josefine

Alva, Josefine, Lovisa och jag hann med en sväng till IKEA.

Här smaskas det mazarin minsann

Kärt återseende över en pizza och pasta

Även småsyskonen fick vara med, övervakade av sina mumsande mammor

Amanda och Lovisa, lika som bär, åtminstone från detta hållet.

Tre nöjda tjejer

Macet (trafikstockning) på vägen hem från flygplatsen

Mitt plånboksinköp. Designad med hjälp av drickaburkar.

Safari och champagnelunch

Maken har farit iväg på sin efterlängtade instruktörskurs och jag försöker fylla eftermiddag och helg med aktiviteter för att få tiden att gå supersnabbt tills han är tillbaka igen. I lördags tog vi oss till Taman Safari, en safaripark som ligger ca 8 mil söder om Jakarta. Laila följde med oss, och det är så skönt att ha henne med, dels för att det är jättetrevligt förstås men också  för att hon och Sofia kommer så bra överens. Jag hade utrustat oss med snacks, dricka, böcker och DVD, för resan kan ju ta lång tid beroende på trafiken. Dessutom stänger de omväxlande vägen upp till Puncak (området som ligger närmast safariparken) för att släppa ner eller upp trafiken. Puncak, som betyder topp på indonesiska, är ett populärt område för helgfirande Jakartabor. Som namnet avslöjar, ligger det uppe i bergen så luften är svalare och det är fina omgivningar med bergsvyer. Vi hade inte klurat ut exakt när vägen upp var öppen, finns nog ingen exakt tidpunkt.....Vi hade lite tur, för vi behövde bara stå still i 10 minuter. Affärerna blomstrar utanför bilfönstret så fort trafiken saktar av. Genast dyker det upp försäljare av allehanda ting. Mat, tidningar, leksaker, medicin osv.

Efter 2 timmars bilfärd var vi så framme. Vi valde att åka direkt in i safariparken, där man med bil tar sig fram bland de lösgående djuren. De flesta djuren håller sig i sina betesområden vid sidan om vägen, förutom alla bockar och hjortar. Vi hade inhandlat lite morötter så att vi skulle kunna mata djuren. Sofia fick sitta framme i Lailas knä och vågade slänga ut en och annan morot. Lovisa var nog mest imponerad av elefanterna för efteråt när jag frågade henne så sa hon "fant, fant". Förstås fanns det lejon, tigrar, flodhästar och noshörningar också. Och apor. Dessa förbaskat irriterande makaker. De har ingen hyfs alls. Jag har en lång historia med makaker, mestadels negativ, så inga fönster nere när aporna närmade sig.

Efter safarin var det äntligen dags att sträcka på benen. Vi matade elefanter, Sofia red på häst och åkte minitåg med Laila. Vi var också på ett baby zoo, där stackars ungdjur låg till allmän beskådan och för en billig peng kunde man få sitt foto taget tillsammans med de vilda djuren. Sorgligast var en leopardunge och en lejonunge. Leoparden låg ihopkrupen med skrämda ögon. Lejonet stirrade orörligt framför sig med glasartad blick, förmodligen drogat. Usch ja. Förutom detta måste jag ändå säga att det överlag var en välhållen safaripark.

När det var dags för hemfärd fick vi väcka Danang (chauffören) som låg och sov i bilen. Bättre han vilar sig innan än under bilturen, eller hur.. Vi timade vägavstängningen dåligt och fick sitta en timme i bilen innan det rörde på sig. Alltså tre timmar hem igen. En riktig heldagsutflykt. Fast det är ju så det är här ibland, står man inte ut med det så fastnar man hemma och hur kul är det?

På söndagen ägnade vi oss åt lite mer glamourösa utsvävningar. Jag och Sofia åkte med några vänner till hotell Mulia och åt deras söndagslunchbuffet. Inklusive bubbel som hela tiden fylldes på i glasen. Farligt, för man tappar räkningen. Men jag stoppade i tid, jag måste ju ta mitt ansvar som mor...:) I lobbyn fanns det massor av saker att göra för barnen och där fanns även personal som såg efter dem. Men skeptisk som jag är så blev det en del springande fram och tillbaka i alla fall förstås. Det var en lyckad dag för alla. Sofia fick leka med sina kompisar och hälsa på en jättekanin (utklädd), mamma fick träffa sina kompisar och dricka lite bubbel och njuta god mat. Lovisa fick vara hemma med Jatmi och leka på gården, väldigt nöjd med det.

Herr Dromedar

Sömnigt lejon av orädd modell

Noshörningar är väldigt, väldigt stora.....

Flodhäst vs rådjur

Avslappnad orangutan

Mamma fick stå för matningen

Fast Lovisa vågade nästan.

Sofia till häst

Vita tigrar vänslas

Laila och Sofia

Sofia, Mads och Alice på söndagslunch