Läggdags

Marcus är bortrest och då är det fint att ha en liten hjälpreda som kan hjälpa till med nattning av lillasyster. Ikväll tog det inte så lång tid för någon av dem att somna, vi var på ISCI (International Sports Club of Indonesia) och badade i flera timmar idag. Dessutom fick de vara uppe lite längre för att titta färdigt på Nicke Nyfiken. Det tricket börjar funka så smått på Sofia, som då kan få för sig att sova lite längre i morgon bitti. Hoppas lillasyster tycker det är en lika god idé ;)

Här några nattningsbilder.

Sofia läser Molly för Lovisa

 

Sofia funderar på vad som var roligast idag

Gonatt

Färdigheter

Sofia lär sig mycket just nu. Hon börjar så smått kunna läsa korta ord, helt plötsligt läste hon ordet "min" från ett papper hon såg. Det blir dock lite förvirrande för henne ibland för hon lär sig ju bokstäverna på engelska i förskolan.  Sofia älskar att simma i poolen, fast hon vill gärna vara där hon bottnar. Där simmar hon fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hon tycker också om lite mer gymnastiska övningar och gör gärna en kullerbytta när andan faller på. Hennes senaste trick är att stå på huvudet. Med viss hjälp att få upp fötterna så ser det numera ut så här varje kväll innan läggdags.

Häromdagen när jag satt i bilen på väg någonstans i Jakartas trafikmyller , så kom det fram en tidningsförsäljare och knackade på rutan. Jag brukar ignorera dem, man lär sig det efter ett tag, men denna gången uppfattade jag något bekant i ögonvrån. Bland alla  nyhetstidningar fanns en årsfärsk IKEAkatalog, på tyska. "Madam, very good, very new". Jo, om IKEA hade funnits här så...men killen hade förstås ingen aning om vad det var utan ville ju bara sälja. Jag köpte den inte.

I lördags var vi på lunch hos några vänner  inne i stan. Mycket trevligt och gott. De har inga barn så våra fick faktiskt snällt stanna hemma med barnvakt. Det är väldigt skönt att kunna ägna sitt sällskap fullständig uppmärksamhet, i synnerhet när man precis lärt känna varandra. Barnen var nöjda och vi var nöjda och glada föräldrar när vi kom hem.

I torsdags hade vi en "play date" med Sofias skolkompis. Vi var på The Playground som jag skrivit om tidigare. Den enda vettiga lekplatsen i närheten, så den kan med gott samvete kallas THE Playground, för det finns liksom ingen annan.

"Hej där inne"

Sofia i flygande fläng

         Svårt att neka glass i värmen

Det finns även ett minivattenland här

Äktenskaps(o)lycka

Mitt västerländska jag är i chock. Eller i alla fall väldigt förundrad. Igår berättade vår hemhjälp att hon måste lämna Jakarta några veckor i november för att åka hem till sin by. Tro nu inte att det är därför jag är i chock, det vore väl att ta i. Men anledningen. Lite lätt och helt okänsligt berättar hon att hon ska hem för att gifta sig. Inte så chockerande heller kan man tycka. Då berättar hon att hennes mamma har hittat en lämplig man till henne och att hon bör som storasyster i familjen gifta sig nu. För den javanska traditionen påbjuder att lillasyster kan inte gå före storasyster när det gäller att ingå äktenskap. Jatmis lillasyster har haft pojkvän ganska länge, och det börjar väl dra i giftas-och-bilda-familjtarmen. Men så länge Jatmi är ogift så går alltså inte det. Så förmodligen har familjen kommit fram till att de ska skaffa fram en lämplig partner till Jatmi, och hon har inget val mer än att foga sig, för familjetraditionerna är mycket starka här. Hon skulle förmodligen bli förskjuten om hon inte går med på detta. Jag är inte naiv, jag är smärtsamt medveten om att dessa traditioner är högst levande i många kulturer. Chocken ligger i att Jatmi verkar så "modern" och "fri" (i våra ögon). Hon har varit utomlands och jobbat i flera år, är om sig och kring sig, pratar bra engelska osv. Så jag har liksom inte tänkt att hon skulle behöva underordna sig några åldriga familjetraditioner utan om hon vill gifta sig är det på eget initiativ. Sedan är det också förundrande att få det så nära inpå sig. Här går jag i min lilla expatbubbla och muttrar ibland över att "det är så ojämlikt hemma när vi lever så här", men jag har ju i alla fall rätten att göra mina val själv!

Jag frågade Jatmi om hon såg fram emot bröllopet. Lite grand, men hon var också nervös för hon har bara träffat sin blivande make ett par gånger, men han är tydligen en bra karl (vad nu det innebär). Förmodligen så har inte han heller haft så mycket att säga till om, för den här situationen till trots så har kvinnor ofta en stark roll i den javanska kulturen och är oftast de som har huvudansvaret för familjen och bestämmer hur det ska gå till.

Olyckligt för oss så meddelade Jatmi också att hon förmodligen inte kan jobba mer för oss eftersom hon förväntar sig att bli gravid.....

Hej vad det går

Alltså, jag är inne i ett bra flyt måste jag säga. Saker som kändes tröga förut rinner bara iväg nu. Det innebär bl.a att jag far fram som en tok här hemma och finlirar lite småfix som är så himla lätt att det bara blir liggandes (jag har ju dessutom nästan INGEN ursäkt att inte göra det) Exempel: Göra färdigt Lovisas 1-års bok, rensa undan pappershögarna i bokhyllan, sortera och lägga viktiga papper där de ska vara, fixa ny skrivare eftersom den gamla kärvat ihop, fått upp våra fina indonesiska "souvenirer" på väggarna, lagt över Sofias för små kläder i Lovisas lådor, baka och frysa in bröd osv, osv Ja ni hör, det är drag på den här svensken just nu. Vi får väl se hur länge det håller i sig. Nöjdast är jag ändå med att jag har kommit igång att träna igen. Än så länge på löpbandet i gymet, men tänkte om ett par veckor (när jag tränat upp mig lite) hoppa på en Cardio Combat klass. Så akta er ;)

Idag har jag ÄNTLIGEN kommit igång med fotokursen jag sökt. Det är via högskolan i Jönköping och faktum är att jag skulle börjat för ett år sedan. Men det är en finurlig kurs, man har nämligen två år på sig att slutföra den. Passar mig utmärkt. Kursen heter Visuell Kommunikation och är inriktad på hur man gör för att ta kommunicerande bilder. Alltså inte jättemycket teknik utan mer känsla. Jag har alltid tyckt om att fotografera men aldrig ägnat mig så mycket åt den tekniska biten (mer än det nödvändigaste förstås), utan har alltid varit intresserad av budskapet i bilderna, så jag hoppas att detta är en kurs för mig.

 

För att fortsätta på den kreativa vägen så har jag också inhandlat en begagnad symaskin. Ärligt talat så är det nog mest för att jag ska kunna laga saker, men jag tänkte kanske försöka sy några barnkläder. Stackars mina barn, nu blir de försökskaniner....Nästa steg är att ta mig till ett område som ligger här runt knuten där de säljer fina tyger. Det är gångavstånd, så jag struntar nog i chaufför och bil även om det är fantastiskt mycket trafik även på den lilla sträckan.

I lördags var jag och min kompis Gitte på tur bl.a till en dansk tjej som designar och säljer silversmycken. Det blev en ring och några örhängen. Blev så himla förtjust i ringen så här kommer en bild. Vi avslutade denna trevliga lördag med en lunch och lite matinhandling i Pondok Indah.

 

 

 

 

 



Uppstart i Jakarta

Jag undrar om min blogg kommer att finnas kvar när våra barn är vuxna? Kommer den att sväva omkring här i cyberrymden för alltid? Eller kommer det en dag när någon bara raderar allt som finns på nätet.....("Undrar vad den här stora röda knappen är till för...? Poff."). Bara en fundering...;)

Livet här i Jakarta börjar så smått ta fart igen. Förra veckan var jag ute på middag med trevliga tjejerna Gitte, Linda och Anne-May. Det var trevligt att ses igen efter sommaren.
Jag har inte hunnit vara så social i huset där vi bor förut, eller rättare sagt, jag hade ingen lust i våras. Men nu tänkte jag att det kan vara kul att lära känna lite nytt folk. Så jag hakade på en fika för Pakubuwonoboende  nere i vår restaurang häromdagen.(Pakubuwono Residence heter stället vi bor på). Jag gjorde några trevliga nya bekantskaper och träffade också några som jag inte hade så mycket gemensamt med. Men prata kan man ju alltid göra. Och dricka kaffe.

Så, vad har mer hänt. Jo, stackars Sofia fick prova på en balettlektion här i huset. Inte så lyckat. hon dansade i Kuala Lumpur och tyckte det var toppenkul. Hennes lärare lekte fram dansen och ungarna älskade henne. Här var det en skräcködla till lärare, samt hennes underdåniga assistent. Skräcködlan närmade sig Sofia och sa "Come, little girl, don't be afraid". Sofia kröp ihop bakom min rygg och ville absolut inte vara med. Jag tyckte så synd om Sofia. Hon hade sett så mycket fram emot detta och studsade fram i sin balettklänning (som återanvändes från KL) när vi gick ner. När hon insåg att detta inte alls var som hennes tidigare erfarenhet så blev hon förskräckt. Här fanns inget utrymme för lek, utan barnen skulle vara tysta i klassen och sträcka på vristerna. Huga! Jag har inget emot att det är seriöst men man önskar förstås att lärarna utstrålar en viss värme och vänlighet och är pedagogiska. Så var det inte här, så jag tog Sofia därifrån efter tjugo minuter och vi tröstade oss med en kaka i restaurangen. Sofia konstaterade att "Detta var ingen bra balett för mig".

I lördags var det fest. Mikael och Laila bjöd in Scaniakontoret på grillning. Respektive och barn var också välkomna . Stackars Laila var lite stressad över att grillen inte gick att tända så fort. Inte konstigt med tanke på att det var stenkol vi fått tag i. (jag var med och handlade och vi tyckte nog att påsarna var väl tunga). Men alla hade trevligt och det gjorde inget att maten blev lite försenad. Det var jättegott och kul.

Laila och Sofia

Värdparet

Sofia fick nya kompisar

Monica och Mario. Monica är sekreterare på Scaniakontoret