Avslut

Jag insåg just att jag inte gjort något avslut på bloggen. Jag gillar inledningar och avslut så då var det väl dags att säga hejdå till denna bloggen, i alla fall i dess nuvarande "Jakartaform". Vi får se om och när jag kommer tillbaka.

Vi har varit hemma i fyra veckor och börjar sakta vänja oss vid Sverigelivet igen. Allting har verkligen gått smidigt och vi är registrerade som vi ska och barnen har fått förskoleplats. Nu ska jag bara få tag i ett jobb också.

Vi saknar förstås värmen och våra vänner och det enkla livet (hm, har jag redan förträngt trafikkaoset månne....), men vi tycker att det ska bli spännande att börja på nytt, vilket det faktiskt känns som att vi gör.

Sista tiden i Jakarta blev intensiv som sig bör när man ska lämna. Jag kan tyvärr inte lägga upp några bilder just nu eftersom vi än så länge har en dålig uppkoppling. Låt mig  i alla fall säga att vi fick ett varmt farväl av alla vi känner i Jakarta. På återseende!

Nedräkning

Imorgon smäller det. Då kommer flyttgubbarna och packar ihop hemmet. Det spöregnar ute och åskan mullrar oroväckande. I takt med min sinnesstämning.....Jag och Ani har finlirat lite här hemma och sett till att allt är i ordning och det ska vara lätt att se vad som ska med.  Marcus är redan i Sverige och ska ordna till vårt hem tills vi anländer.

Det blir många farväl denna veckan. Igår fikade jag med Lotta som jag inte sett på jättelänge. Trevligt och avslappnat, vi konstaterar att de två timmarna prat och pladder gick väldigt fort :) Igår var det också sista gymnastiklektionen för Sofia, lärarna kommer att sakna henne väldigt mycket förstod jag. Inte konstigt, hon är ju en underbar unge :)

Jag hade föräldrarmöte med lärarna och rektorn på barnens skola och vi var tårögda allihopa. En av de bästa sakerna i Jakarta har varit skolan. Barnen har utvecklats väldigt mycket och lärt sig massor och de har haft kul i stort sett hela tiden. Rektorn är amerikanska och hon menar på att Sofia för sin ålder pratar flytande engelska och att det knappt hörs att hon är från ett ickeengelsktalande land. Mycket är enligt min mening beroende på att Sofia umgås mycket med Sarah-Maria som är halvamerikansk och att hon verkar ha lätt för språk. Gullungar som har klarat sig så fint ute i stora världen!

Trots att jag känner mig ganska vemodig så har jag en känsla av förväntan inom mig, och en del av mig kan inte vänta på att få komma iväg hem till Sverige och starta upp vårt liv där. Medan den andra delen vill stanna kvar. Det är väl det man kan kalla bitterljuvt......

Nu väntar en rad aktiviteter. En sleep over, en lekträff och ett kalas ska vi hinna med innan vi åker på söndag.

Det blir ont om bilder på ett tag eftersom Marcus har tagit datorn med sig. Kanske blir det en och annan mobilbild....

Hm, frågan är vad jag ska göra med min blogg när jag kommit hem. Det har varit så kul att skriva och det har gett mersmak. Vi får väl se vad det blir.

Restaurangbesök av skilda slag, och några martinis däremellan.

På alla hjärtans dag var jag och Marcus ute och åt på en Yemenitisk restaurang, Hadramout. Det är Marcus som har letat reda på den. En ganska enkel restaurang men med god mat. Man sitter på golvet i ett eget litet bås. När maten serveras sätts den direkt på golvet på utbredda plastmattor, sen är det tänkt att man ska hugga i med händerna, men de har bestick om man frågar. Att sitta på golvet är verkligen något att rekommendera efter att satt i sig massa mat. Det är bara att luta sig tillbaka och sträcka ut...Det var en mysig och lite annorlunda kväll.
På vägen hem fick vi hjärtat i halsgropen när vi i mörkret tvingades stanna tvärs över järnvägsspåret i trafikkö och varningsklockan för annalkande tåg började tuta. Både jag och Marcus hade händerna på dörrhandtagen och var nog helt beredda på att hoppa ut ur bilen, men då lossnade trafiken och vi kom över. Puh.

I går var vi på en mer modern och västerländsk restaurang, Koi nära Blok M. Tillsammans med Gitte, Claus (och deras besökande släkting Onkel Dick), Linda och Karl-Johan avnjöt vi en trerättersmiddag. Det var avskedsmiddag för oss. Snyft. Men det var förstås jättetrevligt.

Och eftersom det inte är någon hejd på hur mycket jag roar mig nuförtiden så klämde jag i veckan in en Martinikväll på Dharmawangsa hotell med Anette:-). Deras signaturmartini är en Chocolate martini, som blandas vid bordet av bartendern. Choklad på glaset och chokladbiskvi i glaset, och gin och vermouth förstås. Sött, men faktiskt gott. Fast andra glaset fick bli en mer uppfriskande variant. Och tredje glaset....Nej, det räckte faktiskt med två för denna kvällen.

Marcus på Hadramout

En kopp mintte

På Koi

 

 

 

Martini i görningen

 

Chocolate martini

Becak

Idag var det spännande i skolan. Barnen skulle få åka Becak. Becak är en traditionell indonesisk cykeltaxi som numera bara finns på ett fåtal platser i landet. Jag berättade för Sofia och hennes vänner att när jag var i Indonesien för (jätte)längesedan och pluggade, åkte jag becak en massa gånger. Vid ett tillfälle tyckte min klasskompis synd om becakföraren som skulle trampa på med oss tunga västerlänningar, så han erbjöd sig att cykla istället så fick föraren sitta i. Det skapade viss munterhet vill jag minnas, men det var säkert skönt för honom att vila benen. (det var mitt i natten också har jag för mig, efter ett antal Bintangöl, men den delen utelämnade jag för barnen...)

Vänner

Under mina fem år utomlands så har det böljat förbi otaliga människor av olika nationaliteter i en strid ström. Man är benägen att lättare och snabbare lära känna folk när man är stationerad så långt hemifrån, alla är i samma eller liknande situation och man måste vara snabb i introduktionen för man vet aldrig när folk är på väg vidare eller hem. Detta innebär att telefonen är proppfull med nummer och man behöver aldrig vara ensam om man inte vill. Det är förstås så att vissa bekanta fastnar man för på ett djupare plan, man har mer gemensamt och är på samma våglängd. Jag är så oerhört tacksam för alla fina vänner jag har fått under dessa år. Vissa kommer jag förmodligen aldrig träffa igen, och även om det är supersorgligt så värmer vetskapen om att vi har berikat varandras liv under en period. Många kommer jag att se igen, hurra!!

Förra veckan så bjöd mina skandinaviska vänner mig på avskedslunch och massage och jag fick en jättefin present. Vi käkade först sushi och fick sedan "hot stone reflexologi" i 1,5 timme. Superskönt! Och en jättemysig dag hade vi tillsammans.
Presenten var en väska från Tulisan. De har massa fina grejor i den affären, jag var bara tvungen att bege mig dit och se vad mer de hade. Förutom jag själv så är det ju vissa andra i familjen som fyller jämnt i år.......(jag säger dock inte om jag hittade något eller inte, hi, hi).

I söndags var vi på kalas hos Sofias kompis Hayeon som fyllde fem. Mitt i kalaset så blev jag uppmärksammad jag också, och jag fick en avskedspresent till från mina "skolmammakompisar". Ett fint halsband och ett hänge att sätta på väskan.

Ååh vad snälla alla är, och så rörd jag blir!

Puss och kram på er alla (med eller utan presenter förstås ;-)

Nöjda efter en massage

Fina väskan

Antique market på Jalan Surabaya

Här avlöser aktiviteterna varandra....
Idag var jag med Gitte på antikmarknaden i Menteng. Så mycket skräp till salu! Men också mycket fint. Att pruta är en självklarhet. Ganska kul när man kan språket.

Antikmarknaden

Kasettband och vinylskivor. Passar bra på antikmarknad.

Bakom marknaden var det också aktivitet

Inte konstigt att det svämmar över när vattendragen ser ut så här

En smidig träsnidare

En tur på stan på tu man hand

Igår tog jag och Marcus oss en tur in till stan bara för att göra något på egen hand. Vi promenerade längs med Jalan Gajah Mada och tittade på de få konstnärerna som jobbade fastän det var helg pga kinesiska nyåret. Nyåret var faktiskt förbjudet att fira här för inte allt för längesedan när det var minst sagt spänt mellan kines-indoneser och muslimska indoneser. Ca 4 % av befolkningen är av kinesisk härkomst.
Vi fortsatte till Fatahillah square inne i Kota och tittade lite på folkmyllret innan vi tog en taxi till Grand Indonesia för att äta koreansk lunch.

Hm....

  

Konstnärer på Jalan Gajah Mada

Överblivna kinesiska nyårssmällare

Och några kinesiska figurer

 

Myller och liv på Fatahillah square

Faktiskt två ovanliga syner, en kvinnlig parkeringsvakt och en kvinnlig taxichaufför

Jakarta Kota station, ett kulturellt landmärke

Ett landmärke av annat slag. En av Jakartas många märkliga och svulstiga statyer, "The pizza man" i folkmun. Egentligen ett monument för att hylla ungdom, vitalitet och styrka.