Avslut

Jag insåg just att jag inte gjort något avslut på bloggen. Jag gillar inledningar och avslut så då var det väl dags att säga hejdå till denna bloggen, i alla fall i dess nuvarande "Jakartaform". Vi får se om och när jag kommer tillbaka.

Vi har varit hemma i fyra veckor och börjar sakta vänja oss vid Sverigelivet igen. Allting har verkligen gått smidigt och vi är registrerade som vi ska och barnen har fått förskoleplats. Nu ska jag bara få tag i ett jobb också.

Vi saknar förstås värmen och våra vänner och det enkla livet (hm, har jag redan förträngt trafikkaoset månne....), men vi tycker att det ska bli spännande att börja på nytt, vilket det faktiskt känns som att vi gör.

Sista tiden i Jakarta blev intensiv som sig bör när man ska lämna. Jag kan tyvärr inte lägga upp några bilder just nu eftersom vi än så länge har en dålig uppkoppling. Låt mig  i alla fall säga att vi fick ett varmt farväl av alla vi känner i Jakarta. På återseende!

Nedräkning

Imorgon smäller det. Då kommer flyttgubbarna och packar ihop hemmet. Det spöregnar ute och åskan mullrar oroväckande. I takt med min sinnesstämning.....Jag och Ani har finlirat lite här hemma och sett till att allt är i ordning och det ska vara lätt att se vad som ska med.  Marcus är redan i Sverige och ska ordna till vårt hem tills vi anländer.

Det blir många farväl denna veckan. Igår fikade jag med Lotta som jag inte sett på jättelänge. Trevligt och avslappnat, vi konstaterar att de två timmarna prat och pladder gick väldigt fort :) Igår var det också sista gymnastiklektionen för Sofia, lärarna kommer att sakna henne väldigt mycket förstod jag. Inte konstigt, hon är ju en underbar unge :)

Jag hade föräldrarmöte med lärarna och rektorn på barnens skola och vi var tårögda allihopa. En av de bästa sakerna i Jakarta har varit skolan. Barnen har utvecklats väldigt mycket och lärt sig massor och de har haft kul i stort sett hela tiden. Rektorn är amerikanska och hon menar på att Sofia för sin ålder pratar flytande engelska och att det knappt hörs att hon är från ett ickeengelsktalande land. Mycket är enligt min mening beroende på att Sofia umgås mycket med Sarah-Maria som är halvamerikansk och att hon verkar ha lätt för språk. Gullungar som har klarat sig så fint ute i stora världen!

Trots att jag känner mig ganska vemodig så har jag en känsla av förväntan inom mig, och en del av mig kan inte vänta på att få komma iväg hem till Sverige och starta upp vårt liv där. Medan den andra delen vill stanna kvar. Det är väl det man kan kalla bitterljuvt......

Nu väntar en rad aktiviteter. En sleep over, en lekträff och ett kalas ska vi hinna med innan vi åker på söndag.

Det blir ont om bilder på ett tag eftersom Marcus har tagit datorn med sig. Kanske blir det en och annan mobilbild....

Hm, frågan är vad jag ska göra med min blogg när jag kommit hem. Det har varit så kul att skriva och det har gett mersmak. Vi får väl se vad det blir.

Restaurangbesök av skilda slag, och några martinis däremellan.

På alla hjärtans dag var jag och Marcus ute och åt på en Yemenitisk restaurang, Hadramout. Det är Marcus som har letat reda på den. En ganska enkel restaurang men med god mat. Man sitter på golvet i ett eget litet bås. När maten serveras sätts den direkt på golvet på utbredda plastmattor, sen är det tänkt att man ska hugga i med händerna, men de har bestick om man frågar. Att sitta på golvet är verkligen något att rekommendera efter att satt i sig massa mat. Det är bara att luta sig tillbaka och sträcka ut...Det var en mysig och lite annorlunda kväll.
På vägen hem fick vi hjärtat i halsgropen när vi i mörkret tvingades stanna tvärs över järnvägsspåret i trafikkö och varningsklockan för annalkande tåg började tuta. Både jag och Marcus hade händerna på dörrhandtagen och var nog helt beredda på att hoppa ut ur bilen, men då lossnade trafiken och vi kom över. Puh.

I går var vi på en mer modern och västerländsk restaurang, Koi nära Blok M. Tillsammans med Gitte, Claus (och deras besökande släkting Onkel Dick), Linda och Karl-Johan avnjöt vi en trerättersmiddag. Det var avskedsmiddag för oss. Snyft. Men det var förstås jättetrevligt.

Och eftersom det inte är någon hejd på hur mycket jag roar mig nuförtiden så klämde jag i veckan in en Martinikväll på Dharmawangsa hotell med Anette:-). Deras signaturmartini är en Chocolate martini, som blandas vid bordet av bartendern. Choklad på glaset och chokladbiskvi i glaset, och gin och vermouth förstås. Sött, men faktiskt gott. Fast andra glaset fick bli en mer uppfriskande variant. Och tredje glaset....Nej, det räckte faktiskt med två för denna kvällen.

Marcus på Hadramout

En kopp mintte

På Koi

 

 

 

Martini i görningen

 

Chocolate martini

Becak

Idag var det spännande i skolan. Barnen skulle få åka Becak. Becak är en traditionell indonesisk cykeltaxi som numera bara finns på ett fåtal platser i landet. Jag berättade för Sofia och hennes vänner att när jag var i Indonesien för (jätte)längesedan och pluggade, åkte jag becak en massa gånger. Vid ett tillfälle tyckte min klasskompis synd om becakföraren som skulle trampa på med oss tunga västerlänningar, så han erbjöd sig att cykla istället så fick föraren sitta i. Det skapade viss munterhet vill jag minnas, men det var säkert skönt för honom att vila benen. (det var mitt i natten också har jag för mig, efter ett antal Bintangöl, men den delen utelämnade jag för barnen...)

Vänner

Under mina fem år utomlands så har det böljat förbi otaliga människor av olika nationaliteter i en strid ström. Man är benägen att lättare och snabbare lära känna folk när man är stationerad så långt hemifrån, alla är i samma eller liknande situation och man måste vara snabb i introduktionen för man vet aldrig när folk är på väg vidare eller hem. Detta innebär att telefonen är proppfull med nummer och man behöver aldrig vara ensam om man inte vill. Det är förstås så att vissa bekanta fastnar man för på ett djupare plan, man har mer gemensamt och är på samma våglängd. Jag är så oerhört tacksam för alla fina vänner jag har fått under dessa år. Vissa kommer jag förmodligen aldrig träffa igen, och även om det är supersorgligt så värmer vetskapen om att vi har berikat varandras liv under en period. Många kommer jag att se igen, hurra!!

Förra veckan så bjöd mina skandinaviska vänner mig på avskedslunch och massage och jag fick en jättefin present. Vi käkade först sushi och fick sedan "hot stone reflexologi" i 1,5 timme. Superskönt! Och en jättemysig dag hade vi tillsammans.
Presenten var en väska från Tulisan. De har massa fina grejor i den affären, jag var bara tvungen att bege mig dit och se vad mer de hade. Förutom jag själv så är det ju vissa andra i familjen som fyller jämnt i år.......(jag säger dock inte om jag hittade något eller inte, hi, hi).

I söndags var vi på kalas hos Sofias kompis Hayeon som fyllde fem. Mitt i kalaset så blev jag uppmärksammad jag också, och jag fick en avskedspresent till från mina "skolmammakompisar". Ett fint halsband och ett hänge att sätta på väskan.

Ååh vad snälla alla är, och så rörd jag blir!

Puss och kram på er alla (med eller utan presenter förstås ;-)

Nöjda efter en massage

Fina väskan

Antique market på Jalan Surabaya

Här avlöser aktiviteterna varandra....
Idag var jag med Gitte på antikmarknaden i Menteng. Så mycket skräp till salu! Men också mycket fint. Att pruta är en självklarhet. Ganska kul när man kan språket.

Antikmarknaden

Kasettband och vinylskivor. Passar bra på antikmarknad.

Bakom marknaden var det också aktivitet

Inte konstigt att det svämmar över när vattendragen ser ut så här

En smidig träsnidare

En tur på stan på tu man hand

Igår tog jag och Marcus oss en tur in till stan bara för att göra något på egen hand. Vi promenerade längs med Jalan Gajah Mada och tittade på de få konstnärerna som jobbade fastän det var helg pga kinesiska nyåret. Nyåret var faktiskt förbjudet att fira här för inte allt för längesedan när det var minst sagt spänt mellan kines-indoneser och muslimska indoneser. Ca 4 % av befolkningen är av kinesisk härkomst.
Vi fortsatte till Fatahillah square inne i Kota och tittade lite på folkmyllret innan vi tog en taxi till Grand Indonesia för att äta koreansk lunch.

Hm....

  

Konstnärer på Jalan Gajah Mada

Överblivna kinesiska nyårssmällare

Och några kinesiska figurer

 

Myller och liv på Fatahillah square

Faktiskt två ovanliga syner, en kvinnlig parkeringsvakt och en kvinnlig taxichaufför

Jakarta Kota station, ett kulturellt landmärke

Ett landmärke av annat slag. En av Jakartas många märkliga och svulstiga statyer, "The pizza man" i folkmun. Egentligen ett monument för att hylla ungdom, vitalitet och styrka.

Mekarsari fruktträdgård

Vi var i fruktträdgården i Merkarsari häromdagen tillsammans med Kati och co. En av de största fruktträdgårdarna i världen minsann. Det var en trevlig tur där vi åkte ett litet tåg runt till olika fruktstationer och sedan avslutade vi med båttur på sjön och picknick. Picknickområdet var lokaliserat låååångt från entrén där våra chaufförer väntade med picknickväskorna. de fick inte köra in med bilarna, men Marcus använde sin goda övertalningsförmåga och fick in bilarna i alla fall. Tur var det för det var supervarmt och nästan olidligt att promenera en meter.
När vi skulle hem fastnade vi i trafikstockning i tre timmar pga av kraftiga regn. Det fullkomligt forsade vatten längs med gatorna, ibland nästan upp över däcken på bilen!

Mina dagar kantas just nu av en viss bitterljuv känsla, jag kommer klart att sakna mitt nuvarande liv, samtidigt ser jag mycket fram emot att komma hem till Sverige och livet vi har framför oss där. Är också oerhört tacksam för de år vi har fått här i Sydostasien. Jag tror att det har gjort mig till en vidsyntare, insiktsfullare och tålmodigare människa. Förhoppningsvis har våra barn lärt sig att se positivt på olikheter, de reflekterar inte över att kompisarna kommer från olika delar av världen. Sofia visar tydligt ointresse när jag frågar var hennes nyfunna kompisar kommer i från, de är ju hennes vänner bara.

Båda barnen har en härlig mix av svenska och engelska. Sofia sätter ihop störtsköna meningar som "Mamma, du faktiskt not understand me" och "Det är ju jätte-awesome". Ett uttryck som de båda svänger sig med är "inte yet" istället för "inte än". Lovisa svänger sig också med gosiga uttryck som "mister poopy daipers" (herr bajsblöja.....). När de leker så leker de gärna på engelska.
Jag bekymrade mig förut lite för hur det ska gå för Sofia i början när vi kommer hem, hon vänder gärna på svenska meningar och som sagt spränger in engelska ord och fraser lite här och där. Men jag har slutat oroa mig, hon förstår ju svenska till hundra procent och barn anpassar sig till och lär sig språkkoderna ganska så snabbt. Nu är jag tvärtom lite bekymrad att hon ska glömma engelskan......

Barnen på tur i fruktträdgården

Melonodling

Sofia och Sarah Maria

Mangosteen

Ett glatt gäng på frukttur

Jag fick ta ungarna på båttur medan picknickmaten säkrades

Hela la Famiglia

Så här mysigt var det på hemvägen.....

Shopping och fint väder

Iiiiih vad tiden springer iväg, spelar ingen roll hur mycket jag försöker intala mig att tiden egentligen går långsamt.....Allt för snart bär det hemåt Sverige.

Jag och barnen försöker umgås så mycket vi kan med våra Jakartavänner. Känner att jag inte har så mycket energi över för att lära känna nya människor just nu, så coffee mornings och andra sociala tillställningar hoppar jag över. Fast med ett undantag. I lördags bjöd Marcus hem en indonesisk familj, han känner mannen i familjen genom jobbet. Så de kom allihopa; man, fru och tre barn. Det var mycket trevligt och barnen lekte fint trots att deras barn inte pratar engelska och våra inte kan indonesiska. Ingen i familjen kan engelska så det var bara att prata på på indonesiska hela eftermiddagen.

Sukarmin med familj på besök

Barnen leker på Sofias rum

Äntligen kom jag mig iväg till Mayestik också. Det är ett område alldeles runt knuten där det säljs tyger i massor. Tygaffär på tygaffär på tygaffär. Jag håller på att få några klänningar uppsydda, ska bli intressant att få se resultatet. På tal om affärer så var jag igår i Mangga Dua, en shopping town i norra Jakarta. Helt sjukt med grejor! Synd jag inte hade kameran med mig. Det man inte hittar där finns nog inte. Det är kläder, skor, väskor, affärer med hyllmeter av band, knappar, spännen, kedjor, you name it. Trånga gångar och folk ropar efter en, "Shopping Miss!, Shopping Miss" i sann asiatisk anda. Det blir nästan för mycket och nästan lite äckligt till slut. Väskor och skor ligger i drivor och håret reser sig på mig när jag tänker på hur mycket material som går åt till alla prylar, det känns som om hela världen skulle utarmas och gå under i morgon bara pga av Mangga Dua. Men jag ska ju inte låtsas att jag inte är med på en hörna, får det är förstås svårt att komma därifrån utan att ha handlat något.......

Några tyger jag köpt för en spottstyver

Vackra batiktyger

Det har varit lite finare väder de senaste dagarna så vi har kunnat gå ut på eftermiddagarna utan att riskera att bli halvdränkta. Fast Lovisa lyckades ramla i poolen med kläderna på, så hon blev blöt ändå....Stackaren. Jag var naturligtvis precis i närheten och kunde plocka upp henne, men aj vad snabbt det går ibland.

En blöt tös efter ofrivilligt dopp i poolen

Fint väder, äntligen!

Sofia, Lovisa, Mads och Mathias spanar in en groda

Solen går ner

 

Bröllop med lite egentid inkluderad

Igår var vi på bröllop. Tillsammans med många, många andra människor.... En son till en man som jobbar på företaget som Scania samarbetar tätt med skulle gifta sig. Så vi känner inte brudparet överhuvudtaget. Här är det vanligt att man bjuder in allt och alla till sina bröllop, ju fler desto bättre och gärna några västerlänningar eftersom det är fint med långväga gäster. Nu var det ett välbärgat ungt par som gifte sig, så det sparades inte på pompa och ståt. Förutom till festen så var vi även bjudna att vara med vid vigselceremonin som skedde i en katolsk kyrka inne i stan. Då var det inte så mycket folk. Ceremonin varade i 1,5 timme. Intressant var att förutom vid ett tillfälle då prästen pratade personligt till/med brudparet så följde ceremonin ordagrant det 20 sidor långa program som delades ut till församlingen. Där stod exakt vad som sades, sjöngs, mässades eller "mellansnackades". På indonesiska förstås, men det gör ju inte oss så mycket :-)

Mellan ceremonin och festen var det ca tre timmar. När vi kom ut ur kyrkan blev vi tilldelade varsin liten låda med snacks och vatten. En gullig gest för att hålla gästernas blodsockernivå i schack tills kvällen. Jag och Marcus hade tänkt åka hem till barnen emellan, men insåg att det skulle nog bli för mycket bilåkande då, så vi passade på att ha lite egentid och satt och mös och pratade på hotell Ritz Carltons terass tills festen skulle börja.

Det var säkert 1500 personer som kom för att hylla paret i Ritz Carltons ball room. Som bröllopspresent hade alla gäster med sig ett kuvert med pengar som stoppades ner i en låda när man registrerade sig vid ingången. Hela ball room var dekorerat och det var små matstånd överallt. Längst in fanns en VIP avdelning med bord med plats för kanske hundra personer, resten fick snällt stå. Vi fick sitta.....Brudparet med tillhörande föräldrar satt på en scen där en strid ström med folk passerade hela kvällen för att skaka hand med dem. Ett band och konfrancierer var det också, men ingen dans eller andra upptåg. De flesta gäster äter och minglar och går sedan hem.

Det känns ju udda att gå på bröllop till någon man inte känner och ännu mer konstigt är det kanske att lägga upp bilder från en sådan fest. Men jag kan inte låta bli. Jag har visserligen varit på något stort bröllop förut, men aldrig på ett sådant här ståtligt och är både imponerad och lite förfasad :-)

En liten matlåda att sätta i sig i väntan på fest

Uppfarten till hotell Ritz Carlton var kantad av hundratals hälsningsdekorationer

En svalkande drink i värmen

Brudparet i alla möjliga fotoformer vid ingången till festen

Folk

Brudparet intill den gigantiska tårtan som visade sig bara vara en atrapp...

Folk köar till matstånden

Vackra muslimska damer

Och så vi.....