Hemmakänsla. Äntligen!

Äntligen har våra grejor kommit på plats. I fredags fick vi besked att sakerna skulle lastas om och flyttas till flyttföretagets lager. Så vi tänkte nog att lasset skulle komma som idag, måndag. Men ibland går det fortare än annars här i landet. De meddelade oss att de kunde köra grejorna direkt hem till oss i stället och skulle då kunna komma vid elva samma dag. Klockan fyra var de färdiga, även med uppackningen. Klart att det har varit lätt kaosartat här i helgen, men nu börjar det arta sig. I går efter att alla andra hade gått och lagt sig, satt jag uppe i soffan och läste en god bok. Tittade mig omkring, och för första gången sedan vi kom hit kände jag en varm härlig bekant känsla komma tassandes inom mig. Jag är hemma!

Barnen är förstås uppspelta över att få se sina saker och jag hör med jämna mellanrum Sofia utbrista inne i sitt rum, "Åhh, denna! Min favourite," med sin för henne typiska svensk-engelska. Lovisa går mest runt och snor åt sig saker och säger "min, min".

Vi har faktiskt hunnit med annat också i helgen. Vi tog oss en tur till Taman Mini Indonesia Indah. Förstås förkortat till TMII, indoneser älskar förkortningar i nästan samma utsträckning som malaysier. Detta är en rekreationspark med temat Indonesien i minatyr. Det finns paviljonger från nästan alla Indonesiens provinser där man kan se typisk arkitektur och kultur. Denna gången var dock vårt mål inte att vara så kulturella, även om det var min uppfattning från början, men det är ett missförstånd som vi lämnar därhän. Här finns även ett vattenland som kallas Snow Bay (också här fattade jag fel, trodde det var en inomhusishall med låtsassnö). Hursomhelst så hade vi fått med oss badkläder, mycket tack vare Marcus. Så det var bara att knalla in och börja bada. Nästan. Marcus började bada med barnen, medan jag satt påklädd och spanade in läget. När familjerna började droppa in så märkte jag att alla kvinnor var iklädda mycket täckande badkläder. Den mest vågade hade långa shorts och ett större linne, övriga hade någon form av burkini eller heltäckande badkroppsstrumpa. Vad hade jag väntat mig egentligen i världens största muslimska nation...? Ärligt talat så hade jag inte funderat alls på detta (framförallt för att jag inte hade fattat att vi skulle bada....), men däremot började jag fundera nu. Var det överhuvudtaget lämpligt att jag satte på mig min bikini? Jag har förut bara badat på badstränder eller hotell i Indonesien, och där är nivån för det mesta tolerant och jag har aldrig känt mig obekväm. När jag satt där påklädd på min stol omringad av burkinis så glömde jag bort att indoneser i allmänhet också är ganska toleranta och avslappnade, så jag fick kila bort till en anställd för att fråga om det var okej att bada i bikini. Hon tittade på mig med ett vänligt, tolerant och avslappnat leende och sa att jomenvisst, det var alldeles okej.
Barnen badade tills de var alldeles utsjasade och vi avslutade med en nasi goreng i hällregn.

Storasyster i farten

Även liten vill prova

Så här lurig är jag

En som har lärt sig......

.....att dyka

Stora poolen i Snow Bay

Brudar i burkinis

Det  finaste man har sätter man på bordet

Denna trafik......

I morse fick jag och Sofia ta taxi till skolan, Marcus var tvungen att ha bilen. Det är alltid lika intressant att se vilket håll taxin väljer, alla vägar bär till skolan kan man tro ibland. Idag hittade taxin inte särskilt bra, men vi kom fram i alla fall och det är ju huvudsaken. En iakttagelse jag gjort i Jakartatrafiken är att man använder blinkers på lite olika sätt. Vissa använder den inte alls, vilket ju är vanligt även hemma har jag märkt. Vissa blinkar rätt och redigt, höger vid högersväng, vänster vid vänstersväng. Sedan har vi den här varianten som verkar vara väl etablerad; blinka när du inte ska svänga alls. Ni vet en sådan där som man suckar över och tänker, men för fasen hur svårt kan det vara att komma ihåg stänga av! Fast här är det mestadels inte av glömska, utan verkligen en markering att jag ska inte svänga här, alltså är det fritt fram för er andra att svänga lite hur ni vill, tänk inte på mig. Ja, eller nåt sådant.

Om jag nu ska fortsätta skriva om trafik. Det är tur att människan är anpassningsbar när man inte vet om en biltur tar en halvtimme eller fem halvtimmar. Fast jag måste säga att det ändå funkar rätt så bra för min del. Det är sällan eller aldrig vi blir riktigt fast till och från skolan. Och det är den turen man vill ska gå smidigt. Det tar mellan 15-30 min, oftast 20. Marcus brukar inte heller fastna, men ibland tar det lite tid för honom att komma hem.

Övriga turer kan vara lite vanskliga, det gäller att tänka till tidsmässigt. Vilket jag inte gjorde häromdagen när jag skulle köpa en cykel till Sofia. Jag har letat ett tag och inte hittat någon med fotbroms, och det funkar ju inte. Jag åkte hemifrån halv två för att hämta Sofia vid två. I förväg hade jag på det berömda nätet letat upp en cykelaffär inte så långt från skolan. När vi kom ut på den större gatan var det snigelfart som gällde. Det gav oss visserligen verkligen tid att spana efter cykelaffären, men jag tror vi satt en timme åt ena hållet och sedan en timme åt andra hållet när jag insåg att vi var tvungna att vända. Och inte hittade vi affären heller, den fanns inte på den adress jag hade letat upp. Sofia var jätteduktig och gnällde ytterst lite, medan hennes mor däremot blev mer och mer gnällig. Men skam den som ger sig, har jag väl bestämt mig för att fixa cykel, då ska det fan i mig köpas en också. Så vi styrde efter dessa två timmar kosan till Gandaria mall (ytterligare en halvtimme) där jag hoppades på att hitta en cykel med fotbroms. Och faktiskt, så hade de en enda i den stora leksaksaffären. Som också föll Sofia i smaken. Säkerligen dubbelt så dyr som på annat ställe, men det var inget att bry sig om just då kände jag. Alltihop tog bara 3 timmar....Finns det någon sensmoral i detta. Nja kanske om du bor i Jakarta, tänk dig för några gånger innan du gör några halvspontana inköpsresor. Och försök ibland välja det smidigare alternativet......

Trots all denna trafik, stundom kaotisk, saknar jag att köra själv. Så se upp i sommar när två bilkörarsugna utlandssvenskar far runt på skåneslätten!

Cykeln

Soffmys

Isupplevelse i Jakarta och äntligen är sakerna på gång!

Måste först bara säga att jag önskade att jag kunde bjuda på bättre kvalitet på mina bilder. Men oftast använder jag mobilen och sedan händer det dessutom något med bilderna när jag lägger upp dem här, de blir lite sämre. Hm, någon som vet varför?

Marcus åkte till Tanjung Redeb på Kalimantan igår. Kalimantan är den indonesiska delen av Borneo. han ska jobba där hela veckan. Lagom till när han åkte så gick vår kyl och frys sönder. Blä. Men som tur är så är frysen i alla fall kylskåpskall och vi hade inte hunnit veckohandla ännu. Nu sitter jag och väntar på en tekniker. Det är så himla skönt att ha Jatmi, vår maid. För även om jag kan klara Indonesiskan hyfsat, så funkar det inte alltid hundra procent och då är det bra att ha en "tolk" när det kommer folk hit som ska fixa. Jag har märkt att jag har väldigt lite problem att förstå språket men att det tar emot att prata. Det går liksom inte tillräckligt fort från hjärnan till munnen eftersom jag måste översätta först. Språket sitter inte där lika naturligt som engelskan ännu, men det blir bättre och jag övar.

I lördags var det äntligen dags....Disney on Ice var i stan och jag köpte för ett tag sedan biljetter till mig och Sofia. Kompisen Alice och hennes mamma Linda följde också med. Säga och tycka vad man vill om Disney men proffsiga är de i alla fall. Det var full rulle i 1,5 timme med Musse och Mimmi som värdar. Sofia fick sitt prinsesslyste mättat, ett helt nummer var ägnat åt alla Disneys prinsessor. När tar en prinsessperiod slut egentligen? Inte för att Sofia inte får tycka om prinsessor, vi låter henne hållas, men det blir lite enahanda. Nåja, det var en lyckad lördag i alla fall. Ni kanske undrar om det finns isrinkar i Jakarta. Jag vet inte om det finns permanenta, men till detta ändamål användes en inomhusarena där man hade lagt en fyrkantig isbana i mitten. Den såg ut att "svettas" en del:)

Två förväntansfulla tjejer

Igår var jag och fikade med Anette, har inte sett henne på jättelänge så det var trevligt. Vi var på Starbucks på Senayan mall, ligger ganska nära oss. En Starbuckskaffe är aldrig fel. Såg att det ska öppnas fler Starbucks i Sverige i år, kan ju vara bra att veta :)


Idag händer det, båten med vårt bohag kommer att lämna Port Klang i Malaysia för att styra kosan hitåt och ankomma Jakarta på lördag. Så här ser det ut då ;)

Våra saker ryms ungefär i en fjärdedels container.
Kanske man ska gå ner i hamnen och vifta med en flagga.....? Vi har ju väntat och väntat. Det är ju bara saker men det ska bli så otroligt skönt att få ha sina prylar runt omkring sig igen. Vi packade ihop våra grejor i Kuala Lumpur den 14:e december så det är fyra månader sedan vi såg dem. Jag hoppas ändå på att vi kan rensa upp lite grand bland grejorna när de kommer, för vi har insett att man klarar sig på rätt lite egentligen. Det jag saknat mest är böcker och kläder. Sofia saknar nog sin säng mest. Hon har också sagt att hon ska krama varenda sak när de kommer. Sötnos.
Nu hoppas vi på att det inte tar för lång tid i tullen, kan ta tio dagar om man har otur, men också tre dagar om man har tur.

Jordbävning utanför Sumatra

Alldeles nyligen så rapporterades det om en jordbävning utanför Sumatra här i Indonesien. 8,5 på richterskalan. Vi har inte känt något här i Jakarta tack och lov, men mina tankar går till alla stackars människor i Aceh som nu måste återuppleva skräcken från 2004. Vi hoppas på att rapporterna om en tsunamivåg inte infrias.

Påskaktiviteter

Påskhelg innebär extraledigt även här. Marcus och Sofia var lediga på långfredagen och vi gav oss iväg på en förmiddagstur till Sunda Kelapa och Kota.

Sunda Kelapa är den gamla hamnen här i Jakarta som endast huserar båtar som fraktar gods mellan de inhemska öarna i arkipelagen. Det är bara traditionella träbåtar som får lägga till här. Den stora kommersiella hamnen ligger i Tanjung Priok en bit längre österut.
Kota är benämningen på den gamla delen av Jakarta. Kota betyder stad, och man kallar även stadsdelen för Old Batavia. Batavia var namnet för Jakarta när holländarna kolonialiserade landet. Det var faktiskt bara denna delen som var stad på den tiden, allt utanför klassades som kampung (by).
I Kota finns fortfarande gamla koloniala byggnader kvar, vissa mer välbehållna än andra, många står och förfaller. Holländarnas gamla stadshus är numera Jakartas historiska museeum och ligger vid Fatahillah square, en stor öppen plats där turisterna blandas med lokala "Old Bataviabor". Där är många försäljare och happenings för både stora och små. När vi var där höll man på med en filminspelning på museets trappa, tydligen skulle någon hängas....Sofia undrade vad de sysslade med:)

Vi avslutade turen med ett besök på Café Batavia. En restaurang i historisk miljö kan man säga. Kolonialtiden gör sig påmind i arkitektur och inredning. Caféets signum är att de har fullt med inramade fotografier på väggarna. Alla porträtterar de kända personer, både internationella och inhemska. Jag var här 1997 när jag var på min första Indonesienresa tillsammans med två klasskamrater fån universitetet, Axel och Tobias. Jag minns att det var Marcus som hade tipsat oss om restaurangen, det var på den tiden vi två bara var vänner. Som det kan gå.....

I fredags kväll kom Stefan till oss. Marcus och han jobbar ihop denna veckan och håller kurs. Stefan bodde hos oss i några nätter och det var väldigt trevligt att ha besök. Sofia uppskattade också detta och bestämde sig för att Stefan var en toppenkille, han fick t o m hjälpa till att klä hennes barbiedockor, inte varje person förunnat:).

I söndags förberedde killarna för veckan, jag och barnen åkte till Hotell Kristal för lite påskfirande. Det serverades buffet och massor av underhållning för barnen. Det var tre trötta damer som kom hem fram emot eftermiddagen.

Sofia med pappa i Sunda Kelapa

Oljefat

Träbåtar på rad

Marcus blir utfrågad av indonesiska studenter

Historiska museet med filminspelning dagen till ära



Minipariserhjul, drivet av benkraft!

Foton på Cafe Batavia

Veckan som gick (väldigt fort)

Idag är de skärtorsdag och vi har målat ägg hela morgonen. I morgon får vi besök av en kollega till Marcus, han ska bo här över helgen så Sofia får låna ut sitt rum några dagar. Fast hon tycker det är bättre om mamma sover hos henne så får pappa och Stefan dela säng.......Vi får väl se vad han säger om det...;)

Det har varit några riktigt ordentliga oväder senaste veckan. Åska och regn så att man knappt sett ut genom fönstret. Sofia konstaterade att "Man måste vara försiktig när man går ut för man kan få blixten rakt in i örat." Hugaligen. Mestadels har det förstås varit uppehåll och varmt. Ja, ni får ursäkta detta väderinlägg, men jag är ju svensk. Jag mår dåligt om jag inte får prata väder.......

Vi blev i helgen medbjudna till ISCI (International Sports Club of Indonesia) av några nyfunna vänner. Det var väldigt mysigt. Tydligen en av de få klubbarna här i stan som inte är inriktade på golf(=svindyrt). Däremot kan man ägna sig åt andra typer av sporter som simning, badminton, tennis osv. Vi har förstås möjlighet till alla dessa aktiviteter i huset där vi bor, men det är skönt att ta sig iväg hemifrån ibland, så vi blir nog medlemmar där. Ett stort plus för min kära fridykande make är att poolen är fyra meter djup. Då kan han åtminstone dyka någon meter neråt. Sofia lekte med kompisen Alice hur länge som helst i poolen, och fick också kläm på att flyta och ta sig framåt utan att sätta foten i botten.

Vi har också firat Marcus som fyllde år häromdagen. Tårta och paket med barnen och en middag på tu man hand blev det. Middagen avnjöts på restaurang Lyon på Mandarin Oriental hotell inne i stan. Gott och trevligt!

Sofia är ledig från skolan denna veckan. Vi har tagit det ganska så lugnt, Sofia har varit trött och igår fick hon feber och hosta. Fast idag är hon feberfri och pigg igen. Tanken är att vi ska åka till en utomhuslekplats i eftermiddag som har det slagkraftiga namnet "The Playground". Förmodar att det då är den enda utomhuslekplatsen att räkna med i stan, eller? Vi får väl se.

Jag stod igår på sovrumsbalkongen och tittade ut över stan, och längtar tills jag ska ge mig ut med kameran. Motiv finns det säkert gott om!

GLAD PÅSK till er alla!

 

Utsikt från sovrummet

Byggjobbare. Pålitliga bräder....

Området nedanför

Oväder i antågande

Tårta åt Marcus

Vin åt mamma

En drink i baren, det var så mörkt att
det krävdes läslampa till drinkmenyn

Lockis

Lovisa härmar syrran