Denna trafik......

I morse fick jag och Sofia ta taxi till skolan, Marcus var tvungen att ha bilen. Det är alltid lika intressant att se vilket håll taxin väljer, alla vägar bär till skolan kan man tro ibland. Idag hittade taxin inte särskilt bra, men vi kom fram i alla fall och det är ju huvudsaken. En iakttagelse jag gjort i Jakartatrafiken är att man använder blinkers på lite olika sätt. Vissa använder den inte alls, vilket ju är vanligt även hemma har jag märkt. Vissa blinkar rätt och redigt, höger vid högersväng, vänster vid vänstersväng. Sedan har vi den här varianten som verkar vara väl etablerad; blinka när du inte ska svänga alls. Ni vet en sådan där som man suckar över och tänker, men för fasen hur svårt kan det vara att komma ihåg stänga av! Fast här är det mestadels inte av glömska, utan verkligen en markering att jag ska inte svänga här, alltså är det fritt fram för er andra att svänga lite hur ni vill, tänk inte på mig. Ja, eller nåt sådant.

Om jag nu ska fortsätta skriva om trafik. Det är tur att människan är anpassningsbar när man inte vet om en biltur tar en halvtimme eller fem halvtimmar. Fast jag måste säga att det ändå funkar rätt så bra för min del. Det är sällan eller aldrig vi blir riktigt fast till och från skolan. Och det är den turen man vill ska gå smidigt. Det tar mellan 15-30 min, oftast 20. Marcus brukar inte heller fastna, men ibland tar det lite tid för honom att komma hem.

Övriga turer kan vara lite vanskliga, det gäller att tänka till tidsmässigt. Vilket jag inte gjorde häromdagen när jag skulle köpa en cykel till Sofia. Jag har letat ett tag och inte hittat någon med fotbroms, och det funkar ju inte. Jag åkte hemifrån halv två för att hämta Sofia vid två. I förväg hade jag på det berömda nätet letat upp en cykelaffär inte så långt från skolan. När vi kom ut på den större gatan var det snigelfart som gällde. Det gav oss visserligen verkligen tid att spana efter cykelaffären, men jag tror vi satt en timme åt ena hållet och sedan en timme åt andra hållet när jag insåg att vi var tvungna att vända. Och inte hittade vi affären heller, den fanns inte på den adress jag hade letat upp. Sofia var jätteduktig och gnällde ytterst lite, medan hennes mor däremot blev mer och mer gnällig. Men skam den som ger sig, har jag väl bestämt mig för att fixa cykel, då ska det fan i mig köpas en också. Så vi styrde efter dessa två timmar kosan till Gandaria mall (ytterligare en halvtimme) där jag hoppades på att hitta en cykel med fotbroms. Och faktiskt, så hade de en enda i den stora leksaksaffären. Som också föll Sofia i smaken. Säkerligen dubbelt så dyr som på annat ställe, men det var inget att bry sig om just då kände jag. Alltihop tog bara 3 timmar....Finns det någon sensmoral i detta. Nja kanske om du bor i Jakarta, tänk dig för några gånger innan du gör några halvspontana inköpsresor. Och försök ibland välja det smidigare alternativet......

Trots all denna trafik, stundom kaotisk, saknar jag att köra själv. Så se upp i sommar när två bilkörarsugna utlandssvenskar far runt på skåneslätten!

Cykeln

Soffmys