Bio, storbesök och pizza

I lördags hade jag och Sofia en egen eftermiddag tillsammans bara vi två. Vi åkte till närbelägna Gandaria City och köpte oss biljetter till filmen Sammys äventyr 2. Sofia har bara varit på bio en gång förut, då såg vi Smurfarna vilket inte var någon höjdare. Sofia blev livrädd för framförallt Gargamel och har vägrat bio sen dess. Mitt fel förstås, hon var lite för liten då. Första filmen om sköldpaddan Sammy är en favorit så det var faktiskt inte särskilt svårt att övertyga Sofia denna gången. Innan filmen åt vi lunch på Sushirestaurang enligt önskemål från Sofia. Sedan gick vi bort till Gandaria Express, ett litet tåg för barn som åker en sväng runt våningsplanet. Som en händelse går tågets runda precis förbi lämpligt utvalda leksaksaffärer.......Nåväl, idag blev Sofia glad för äntligen hade mamma tid att åka tåget som det tjatats om så många gånger. Sedan, inhandling av popcorn, salta till mig och med karamellsmak till Sofia (urk) och så in i biomörkret. Kallt förstås, ju mer AC desto bättre. Men jag hade laddat upp med långärmat till oss båda. Sofia tyckte det var skoj och gillade filmen, fast ettan är bättre tycker jag.

Förra veckan var det uppsträckning på Scaniakontoret när högsta ledningen från Sverige kom på besök. Det putsades och polerades både på presentationer, lokaler och chaufförer. Här ser ni Scaniachaufförerna i finskjortor. Vår är Danang, andra killen från vänster.

Igår var det Lovisas tur att ha en field trip, den gick till en pizzeria där de fick se hur man gör pizza och fick även göra en själv. De är ju något små för att uppskatta en sådan tur till fullo kan man tycka. Jag hade svårt att hålla mig för skratt när tjejen som visade runt barnen i köket undrade om det var någon som hade några frågor. De är 2-3 år gamla.......Men det var ju kul att göra pizza själv och att få ploja med sina små kompisar. En liten kille i Lovisas grupp, Kynan, är alldeles förtjust i henne och tassar tydligen efter henne vart hon går när de är i skolan. Han vill görna känna på hennes hår och kinder. Lovisa försöker oftast springa iväg, men ibland låter hon Kynan komma nära inpå.




Lovisa gör pizza

Nu är den färdig

Skoj med kompisarna Kynan och Michelle

Obligatorisk geléefterrätt på vår lokala japanska restaurang

Sofia på bio med fingrarna i öronen för säkerhets skull. 

Putt på syrran

Sofia kommer simmande på simskolan

Postbesök

Jag vet inte när senast jag besökte ett äkta postkontor hemma i Sverige, de finns väl inte ens kvar. 
Idag hade Sofia och hennes klass en field trip till stora postkontoret på Jalan Fatmawati. Mammorna fick också var med. Jag måste säga att det faktiskt var intressant att få se hur det ser ut på en indonesisk post. Det kändes mycket traditionellt. För här var det inga moderniteter inte. Sorteringsrummet var inrökt och varmt med bara några få fläktar i taket, stackars människor att jobba där i hettan. Alla brev stämplas för hand av en "stämpelman", tänk då att detta är största kontoret i södra Jakarta. Det blir en jäkla massa stämplande.

Hela turen var väldigt bra arrangerad och barnen blev runtslussade på alla avdelningarna. De hade fått skriva/rita ett brev i skolan och stoppat i kuvert med hemadressen på. Alla hade med sig sitt lilla brev och fick sätta frimärke på och stämpla alldeles själva. Återstår att se om brevet kommer i lådan i morgon som utlovat.

"Line up", något de små drillas i......

Sofia förser sitt brev med frimärke

Postsortering

All post körs ut med motorcykel, annars skulle vi ALDRIG få någon post förmodligen.....

Stämpelstationen. Själva stämpeln är den där metallgrejen med trähandtag, ett litet konstverk i sig själv.

Massage, porslin och Pasar Baru

Aj, aj ,aj. Var på massage igår och det känns som att jag har stora blåmärken på ryggen.....Min stackars stela kropp fick sig en omgång. Det var trots dagens smärta, väääääldigt skönt, och mina knutor är ett minne blott. (de kommer väl snart tillbaka dock är jag rädd för).

I lördags tog vi en tur in till Pasar Baru, en utomhusmarknad i centrala Jakarta. Många klädbutiker och klockaffärer. Där fanns också många tygbutiker med fantastiska tyger i allsköns färger och material. Har ingen aning om kvaliteten är bra men nu när jag skaffat symaskin kanske jag borde passa på att handla lite tyg. På tal om symaskin så har jag faktiskt invigt den och sytt var sin kjol till barnen.  När mamma läser detta är jag säker på att hon framför sig ser min bedrövliga frottémorgonrock jag kom hem med från syslöjden för hundra år sedan..... Jag är något mindre slarvig idag, men fort ska det helst gå, och då får man stå ut med att resultatet blir, som i detta fallet, för litet. Men ambitionen är det inte fel på, så jag sydde en till. Så vips, fick båda barnen en kjol och inte bara Sofia, vilket var tanken från början.

Igår var jag och handlade mat på Hero i Kemang, inte mina vanliga tassemarker, men jag har några kompisar där och passade på att göra lite matinköp när jag ändå hade varit och träffat en av vännerna. Jag hade gott om tid och gick och strosade mellan hyllorna. Bakom en stor reklamskylt hittade jag i hyllan något bekant.Porslin av Rörstrand, eller ja, priset avslöjade att det väl inte är riktig äkta vara, men jag var tvungen att köpa några för skojs skull. Det står faktiskt Rörstrand i botten till och med, så man vet aldrig. Det kanske är från ett överblivet parti...........

Nu längtar vi till att regnperioden sätter igång på riktigt, luften behövs rensas upp lite.

Sofia provar trummor på Pasar Baru

Mina kjolverk

Rörstrand av okänt ursprung

Vänner och systrar

Fredagschipsande....

....och fredagsgos med pappa

 "Esther Williams"

Julen börjar redan i Oktober....

Idag började julbazarerna sätta igång här i Jakarta. Känns lite tidigt....

Jag kan inte påstå att jag tycker det är superkul att vandra omkring på dessa bazarer tillsammans med resten av expat-hemmafruskaran men faktum är att man kan hitta rätt så fina saker som kan vara lite trixiga att få tag på annars. Bazaren som var idag anordnades av Yayasan Wisma Cheshire, www.wismacheshire.com. En organisation baserad här i Jakarta som jobbar med att skapa möjligheter för rörelsehindrade/handikappade personer. De erbjuder bostad till handikappade vars familjer inte har möjlighet att ta hand om dem i hemmet. De får också möjlighet till utbildning inom olika hantverksområden så att de kan ha skaffa sig ett jobb och en inkomst. Sakerna som såldes på marknaden idag är tillverkade av handikappade från Wisma Cheshire. Grejorna ingår i organisationens försäljningsutbud som kallas Red Feather Shop.

Till barnen hittade jag en jättefin julkalender med små lådor för varje dag i form av en liten gunghäst:

Sofia har börjat på  gymnastik och på simning. Gymnastiken funkar jättebra och hon tycker det är så kul. Simningen funkar också hyfsat men jag tror Sofia tycker det är lite trist emellanåt. Eftersom simskolan är på djupt vatten så vägrar hon ta av sig armpuffarna. Men det är ingen som pressar henne till något så hon får ha dem på sig. Det gör att hon har lite svårt att ta sig framåt, för puffarna är i vägen. Igår var hon inte alls nöjd med det, så vem vet de kanske åker av snart. För hon kan egentligen flyta och ta sig fram utan, hon är bara rädd när hon inte kan bottna. Jag tycker hon är jättemodig och stark som inte bryr sig om att ingen annan har puffar.

En ganska vanlig helg i Jakarta

Schema för helgen som gick:

 

Fredag - familjemiddag på italiensk restaurang

 

Lördag - Vuxenlunch på tu man hand på japansk restaurang plus lite shopping i nyfunnen favoritaffär (också den japansk tror jag)

Familjemys vid poolen tillsammans med danska och svenska vänner, dagen avslutades med trevlig middag tillsammans. Barnen höll igång hela kvällen, Sofia somnade i värdfamiljens soffa just innan hemfärd. Lovisa outtröttlig i vanlig ordning.

 

Söndag - Familjelunch på restaurang av oklart ursprung.

Häng i soffan resten av dagen.......

 



 

 

Barnen äter först......

Lovisa övar sin musikaliska ådra

En äldre bild hemifrån som inte blivit upplagd. "Släpp ut mig" kallar vi den:)

Ett grönt Jakarta

Jag har gått med i en förening som heter Indonesian Heritage Society. De ägnar sig åt att förmedla Indonesiens rika kulturarv på olika sätt. Det finns studiegrupper, utforskargrupper, museumgrupper osv osv. De anordnar också olika typer av föreläsningar. Från att ha ägnat sig mest åt kulturhistoria har de nu också blivit lite mer kontemporära och häromdagen arrangerade de en presentation/föredrag av Indonesia Berkebun som jag gick och lyssnade på. Indonesia berkebun skulle nog till svenska kunna översättas till ungefär, ett grönt Indonesien. (berkebun betyder egentligen trädgårdsarbete, men det blir inte riktigt rätt).  Enkelt förklarat så jobbar organisationen för att skapa gröna områden i storstaden och för att skapa en medvetenhet om vår miljö. De letar upp oanvända markområden och skapar "trädgårdar" där man kan odla olika typer av grödor och skapa lekområden för barnen integrerat med detta. Grödorna kan sedan säljas på en marknadsplats som också är uppbyggd inom samma område. Det rör sig om små områden som sköts av lokalbefolkningen i närheten. De började i Jakarta men har nu spridit sig till 25 andra städer i Indonesien. Deras främsta sätt att kommunicera är genom sociala medier som Twitter och Facebook. Det var så de lyckades sprida sig från Jakarta, någon såg någons bilder/filmer från arbetet med att skapa en "trädgård" och startade sina egna projekt i de egna hemstäderna.

Indoneser har anammat sociala medier till fullo och använder det på ett annat sätt än vi västerlänningar kan jag tycka (åtminstone än mig). Eller kanske inte annat sätt, men mer utökat. Om man kollar på hur många vänner en indones har på FB så är det inte ovanligt att de har upp emot 1000 vänner. Jag läste någonstans att 21% av den Indonesiska befolkningen är aktiva på Twitter vilket gör dem till en av världens mest Twitteraktiva nation.

Indonesia Berkebun bjuder in folk till sina trädgårdsprojekt bl.a genom twitter, och projekten blir lite av en familjefest där hela familjer är med och gräver och påtar. Jag tänkte en helg kanske ta och besöka något projekt och ta med mig åtminstone Sofia. Våra småttingar är ju verkligen storstadsbarn, och behöver bli mer medvetna om miljön och dess betydelse. Bäst att starta tidigt :)

Höst

Första oktober. Det är nu jag brukar ha som mest hemlängtan. Jag har alltid gillat hösten, all inclusive. Det är inte bara klara krispiga höstdagar jag saknar utan även regn och rusk och sitta inne och mysa. Jag vet, det är inte så kul att gå upp i ottan och ta sig till jobbet i gråmörker och regn, men ändå, det är ju det som är det fina med att bo i Sverige. Det varierar sig, och man ser oerhört mycket fram emot och blir fantastiskt upprymd den dag solen visar sig.

För ett år sedan begravdes pappa. Jag minns dagarna kring begravningen med värme faktiskt. Vi åkte hem till Sverige från Kuala Lumpur och möttes av fantastiskt höstväder. Och fastän vi var trötta så gick vi direkt ut i parken med barnen och lekte. Dagen för begravningen var vacker så det gjorde ont. Dagen efter var det slut på det fina vädret, precis som om någon tryckt på en knapp. Jag stannade en vecka extra för att titta igenom pappas saker och bara få vara hemma lite. Och i småregn och blåst hann vi t o m gravsätta urnan med pappas aska.