Gatmyller, taxitokar och så lite Svtplay

Den här staden är så ofattbart stor, eller i alla fall ofattbart obegriplig. Nu har jag i och för sig ett överdrivet krav på mig själv att klara ut saker på en gång, t.ex att lära mig hitta. Det kan jag glömma här. Än så länge känner jag bara igen mig på en gata (förutom den lilla snutt av den långa gatan vi bor på). Jag ropar lite glatt "här känner jag igen mig" varje gång vi kör förbi. Kör och kör, åker förbi blir det ju. Här i Jakarta så kör man sällan själv, åtminstone om man är utlänning. Det är liksom för svårt att hitta och för svårt att begripa sig på trafiken. Ibland vet man inte om man kan köra höger eller vänster eller om man bör stå still. Så vi har en chaufför som kör runt oss i vår bil. Vi har haft tur med honom, för han är superbra. Han hittar än så länge nästan överallt, och gör han inte det så är han inte rädd för att fråga någon annan. För det är så här, att inte ens Jakartaborna hittar i sin egen stad. Inte taxichaufförerna heller. Vi måste ta taxi lite då och då när familjen inte får ihop schemat riktigt, eller när chaffisen är ledig. Det finns en taxikedja som är pålitlig (dvs att de kommer i tid och inte lurar en....), men att kräva att de ska hitta kan man inte göra. Det är ju förstås helt ok när det ser ut som det gör här. Men vad som är oerhört frustrerande kan ju följande historia visa.

Familjen var tvungen att i söndags ta sig till doktorn för jag hade känt mig dålig under hela veckan (oroa dig inte mamma, allt är ok:). Eftersom jag, trots självständighetsvilja och viss utlandsvana, inte i mitt ynkliga tillstånd ville åka alldeles själv till doktorn så fick alla snällt följa med. Taxi bokades och hämtade upp oss i tid. Hittar du, frågade vi taxichauffören. Njae, sade han och fick således en ganska utförlig vägbeskrivning av vakterna nere i lobbyn till huset där vi bor. Han kände sig nöjd och drog i väg med familjen Stenlund. Efter en kvart förstod vi att något inte stämde, för vi åkte liksom åt fel håll, vilket i och för sig kan vara förklarligt om chauffören vill undvika någon trafikstockning. Men en tom söndag behövs inte det. Efter ytterligare några minuter frågade Marcus om han visste vart vi skulle. Nej, sade chauffören med ett leende och fortsatte köra. Efter att han fått prata med kliniken för att få vägbeskrivning och ändå inte hittade så slutade det hela med att vi tvingade honom att återvända hem där vi tog en ny taxi som kom till doktorn på 10 minuter. Så, fastän den första taxin inte hittade så brydde han sig inte om att säga det. Det är bättre att bara köra på och slippa säga något som gör oss arga. Precis som om vi inte blir argare när vi väl begriper att han inte hittar! Han fick inte ens betalt...Nu var det inte något akut besök hos läkaren, men man har ju ingen lust att sitta stan runt när man är halvkass. Mycket asiatiskt!

Nu mår jag i alla fall bättre och har lugnat nerverna med lite Svtplay. På Spåret och Skavlan vill även jag titta på :)

Leta skola

Jag hade ju hoppats på att skolan som ligger närmast oss (gångavstånd faktiskt) skulle vara bra. Hur jag än försöker vända på det kan jag inte förmå mig att sätta Sofia där. Det räcker liksom inte att det är praktiskt att ha henne nära hemmavid. I onsdags gjorde vi en provdag. Barnen i Sofias klass satt och stavade högt, i kör. Sofia försökte snällt göra efter. Hon försökte också skriva något mattetal som inte gick så bra. Jo, ni läste rätt; mattetal, 4-åringar. Då blev hon lite ledsen och fick inte direkt någon jättesupport av läraren, som jag förstod det. Sedan hade de visserligen en trevlig lekplats där de fick leka två gånger per dag, men icke att jag sätter henne där.

Dagen efter var vi på en annan skola som var betydligt bättre så nästa vecka ska vi ha en provdag där. Hoppas på att det blir bra så att Sofia kan börja 1:a mars.

Nya bekantskaper och vilse i pannkakan

Denna vecka har vi gjort lite nya bekantskaper. Vi var hemma hos Anette i Dharmawangsa (inte helt ny bekantskap, men nästan). Anette har varit otroligt hjälpsam med info och guidning här i Jakarta. Kram på henne för det, jag kommer säkert behöva ännu mer råd och tips framöver.

En liten skojig anekdot är att taxichaffisen släppte av mig och barnen på fel ställe......Ännu roligare är att när jag i lobbyn frågar efter Mrs Anette i lägenhet xxx, så säger de "Hmm, jo men det är i Tower 1 en liten bit bort, vår "huschaffis" kan köra dig". Tackar tänker jag, och hoppar in i bilen. Framme vid nästa lobby så visar det sig att jag är i helt fel condiminumkomplex, och här bor ingen Mrs Anette. Det slutar med att Anette får komma och hämta oss, vi var inte så långt bort som tur är. Det är tur att vi bott i Asien ett tag, jag lyckades behålla lugnet. Barnen också, med hjälp av maratonmatning med medhavda kex.



Picknick i Anettes kök



Vi har hunnit med en coffee morning med Nordic Club. Kaffe tröttnar man ju aldrig på:). Där träffade jag en massa trevliga skandinaver. Sofia hittade en skolledig lekkompis att hänga med, Lovisa hittade en liten trappa som hon ägnade sig åt. Så mamma fick sitta hyfsat i fred och socialisera.

Efteråt åkte jag och Laila och åt lunch i Kemang, sedan visade hon mig "range market" i Dharmawangsa. Det är en affär som håller sig med ett mer västerländskt sortiment. Kan vara bra att veta när knäckebrödssuget blir för stort.

Jag har bekantat mig mer med Gandaria mall, åkte dit ensam med ungarna och veckohandlade. Jag måste ju säga att det är en utmaning att ha med sig söta lilla Lovisa, man vet aldrig vad som kan hända...men mer om det en annan gång.

I onsdags var vi hemma hos Laila en sväng (Laila är Marcus chefs fru, vi känner dem sedan KL-tiden). de bor i condot bakom oss. Det är bara ett stenkast, men ljushuvudena som har byggt husen här (samma byggherre) tyckte inte det var nödvändigt att ha någon slags gångväg emellan, så man måste ta bilen runt.....Högst irriterande.

Vi har också hunnit med en sväng i poolen. Jag hade lovat tjejerna, så vi gick ner fastän det blåste styv kuling. Men de hade kul.

Såja, det var min vecka, om någon är intresserad. Trevlig helg!














Vår lägenhet

Nu verkar barnen ha kommit över jetlag, men jag kan inte sova......Var urtrött igår och lade mig vid nio. Sov en halvtimme, vaknade och kunde inte somna om förrän vid 2 snåret. Grrrrr. Jag blir så sur och hängig när jag inte får sova. Nåja, det ska väl ordna till sig så småningom.

Igår tog vi en tur till Gandaria, ett shoppingcenter som ligger hyfsat nära oss. Det blev lunch på vietnamesisk restaurang samt shopping på Lotte Mart (passande namn eller hur?). Det är mycket som behöver kompletteras så här i början. Vi vet ju inte heller när vi får vårt flyttlass från Kuala Lumpur. Det skickas inte förrän arbetstillståndet är klart. Barnen verkar än så länge nöjda med de saker de har.

Marcus och Sofia var idag nere och badade medan jag gick och drönade här uppe tillsammans med Lovisa. De älskar varandra de små systrarna, men ibland får de för mycket av varandra och behöver leka på varsitt håll.

Här kommer lite bilder på vår lägenhet. Vi hyr den färdig och möblerad, vissa stilar skulle vi förmodligen inte valt själva. Men faktiskt så känns det lite mer ombonat här än lägenheten i Kuala Lumpur som hade vitt, vitt och återigen vitt överallt och inga strukturer alls......Är lite trött på det alltför avskalade. 




Vardagsrum

 



Arbetsrum



Sammetsstol.....väldigt skön dock

Kök

Gonattsaga i Sofias rum (hon tycker sängen är alltför stor, stackaren, och längtar till hennes egen säng kommer)

Lovisa sussar i sitt rum som också det vi kallar lekrum just nu.



Garderob, lika mycket utrymme till vänster om bilden. Det ska väl räcka?



Förökte fånga tapeten i sovrummet, någon slags modern medaljong...Fast väldigt fräsch. Märk plasten på sänggaveln, jag märkte inte ens den förrän härom natten......Den ska bort förstås.

Igång

När jag nu har bestämt mig för att få tummen ur, så har jag struntat i att detaljerna inte är på plats. Dvs design, utseende, rubriker mm kommer säkerligen att ändras med jämna mellanrum. Vi kan väl säga att bloggen på så sätt håller sig levande;). Men nu är jag igång. Fast just nu hinner jag inte skriva så mycket mer. Vi har just kommit till Jakarta för att bo här i några år. Jetlaggen är ovanligt svår denna gång, så jag måste gå och ta hand om mina speedade barn...
Stay tuned!