Gatmyller, taxitokar och så lite Svtplay

Den här staden är så ofattbart stor, eller i alla fall ofattbart obegriplig. Nu har jag i och för sig ett överdrivet krav på mig själv att klara ut saker på en gång, t.ex att lära mig hitta. Det kan jag glömma här. Än så länge känner jag bara igen mig på en gata (förutom den lilla snutt av den långa gatan vi bor på). Jag ropar lite glatt "här känner jag igen mig" varje gång vi kör förbi. Kör och kör, åker förbi blir det ju. Här i Jakarta så kör man sällan själv, åtminstone om man är utlänning. Det är liksom för svårt att hitta och för svårt att begripa sig på trafiken. Ibland vet man inte om man kan köra höger eller vänster eller om man bör stå still. Så vi har en chaufför som kör runt oss i vår bil. Vi har haft tur med honom, för han är superbra. Han hittar än så länge nästan överallt, och gör han inte det så är han inte rädd för att fråga någon annan. För det är så här, att inte ens Jakartaborna hittar i sin egen stad. Inte taxichaufförerna heller. Vi måste ta taxi lite då och då när familjen inte får ihop schemat riktigt, eller när chaffisen är ledig. Det finns en taxikedja som är pålitlig (dvs att de kommer i tid och inte lurar en....), men att kräva att de ska hitta kan man inte göra. Det är ju förstås helt ok när det ser ut som det gör här. Men vad som är oerhört frustrerande kan ju följande historia visa.

Familjen var tvungen att i söndags ta sig till doktorn för jag hade känt mig dålig under hela veckan (oroa dig inte mamma, allt är ok:). Eftersom jag, trots självständighetsvilja och viss utlandsvana, inte i mitt ynkliga tillstånd ville åka alldeles själv till doktorn så fick alla snällt följa med. Taxi bokades och hämtade upp oss i tid. Hittar du, frågade vi taxichauffören. Njae, sade han och fick således en ganska utförlig vägbeskrivning av vakterna nere i lobbyn till huset där vi bor. Han kände sig nöjd och drog i väg med familjen Stenlund. Efter en kvart förstod vi att något inte stämde, för vi åkte liksom åt fel håll, vilket i och för sig kan vara förklarligt om chauffören vill undvika någon trafikstockning. Men en tom söndag behövs inte det. Efter ytterligare några minuter frågade Marcus om han visste vart vi skulle. Nej, sade chauffören med ett leende och fortsatte köra. Efter att han fått prata med kliniken för att få vägbeskrivning och ändå inte hittade så slutade det hela med att vi tvingade honom att återvända hem där vi tog en ny taxi som kom till doktorn på 10 minuter. Så, fastän den första taxin inte hittade så brydde han sig inte om att säga det. Det är bättre att bara köra på och slippa säga något som gör oss arga. Precis som om vi inte blir argare när vi väl begriper att han inte hittar! Han fick inte ens betalt...Nu var det inte något akut besök hos läkaren, men man har ju ingen lust att sitta stan runt när man är halvkass. Mycket asiatiskt!

Nu mår jag i alla fall bättre och har lugnat nerverna med lite Svtplay. På Spåret och Skavlan vill även jag titta på :)