Intryck

Istället för att sitta med näsan bara i telefonen försöker jag att titta ut och ta in alla intryck när jag sitter i bilen. Jag behöver ju inte köra och navigera i trafiken, så att spana ut genom fönstren passar bra. Mellan myllret av bilar, bussar, lastbilar och hjälmförsedda mopedister som alla tråcklar sig fram med minimala marginaler, så finns det så mycket intressant. En hel gata på väg till Sofias skola är på ena sidan kantad av husdjursförsäljare med sina djur i burar i små försäljningsbås tätt, tätt ihop. Annars är det bl.a. gatuförsäljare som drar runt på sina kaki lima, män som dirigerar trafiken, roliga handmålade skyltar, lokala skolbarn , bajaj och jokis. Kaki Lima kallas de försäljare som från en handdragen vagn säljer mat längs med gatorna. Kaki = ben, Lima = fem. Ursprungligen hade vagnen två hjul fram ett träben bak och så försäljarens två ben (fem stycken totalt alltså), därav namnet. Bajaj är ett trehjuligt motorfordon som funkar som en taxi (ungefär som Tuk-tuk i Thailand). Jokis har framkommit pga en lag som säger att inom en viss zon måste man vara tre personer i bilen, detta för att försöka lätta på Jakartas fruktansvärda trafik. Utanför dessa zoner står jokis och liftar, för en summa pengar hoppar de in i ens bil och så är man plötsligt tre. Det hjälper ju inte trafiksituationen precis, men för Jakartas många, många fattiga blir detta en inkomst som kan ge dem mat för dagen. Ofta ser man mammor stå och lifta med sina månadsgamla barn i sjal.

Denna veckan har jag varit runt en hel del med Laila. Vi var och köpte växter ute i Kuningan. En trädgårdshandlare i ett gathörn hade alla möjliga sorters roliga växter. I  går kom allt levererat till lägenheten. Köpte tre stora balkongväxter, tre mindre inneväxter plus en kaktus. 450 spänn för allt. Och då ingår krukorna, stora fina keramikkrukor. Det lönar sig att ge sig ut på äventyr, dessuto  m är det roligt att träffa lokala handlare och få öva lite indonesiska. Vi var också till Kemang, ett område hyfsat i  närheten där många expats rör sig. Det finns mycket restauranger, barer, antik/souveniraffärer. Det bästa med området är att man kan gå omkring, och det är så skönt att passa på att ströva lite, det blir mycket sittande i bilen  annars. Fastän det är ett  expattätt område, så gör sig Indonesien väldigt påmint i alla fall. 
 
Och var är barnen när jag är ute på vift? Sofia har börjat skolan och Lovisa får vara med mig emellanåt men hemma har vi numera vår hemhjälp, som också tittar efter Lovisa när det inte passar för henne/mig att hon följer  med. Mer om detta nästa gång :)

Bajaj

Gatubild från Kemang.

Möbelförsäljning

En last med Krupuk, räkchips(kan ha annan smak också)

Ett urval av vårt växtinköp

 

En tallrik hönsfötter. Inte min lunch dock.