Fredagsbön

Att be fem gånger om dagen är en del av en trogen muslims vardag. I Indonesien är det tätt mellan moskéerna, i Jakarta har varje litet område minst en egen moské. Om man inte har tid att ta sig till närmsta moské så finns det en lösning på det. I t.ex shoppingcenter, på flygplatser och på kontor finns det rum som är till för den dagliga bönen, ett sådant rum kallas musholla. Fredagsbönen är den viktigaste bönen i veckan.

Vid tidpunkterna för bön hörs imamerna ropa från minareterna och det hörs bra kan jag säga. Vi har dubbla fönster i sovrummen men i vardagsrummet är det enkelglas. Så där kan man höra böneutroparna klart och tydligt. Fast vissa dagar hör jag inget, jag vet inte om det är olika volym olika dagar eller om det bara är jag som är så van att jag helt enkelt inte registrerar det längre.

Vår maid och chaufför är muslimer och vi vill förstås respektera deras religion vilket har funkat bra. Jag tror att vår maid är ganska sekulariserad och har inget behov att vara i moskén under arbetstid (det är för den delen bara männen som är skyldiga att närvara vid fredagsbönen). Det enda jag märker på henne är att ibland försvinner hon in till sitt lilla rum bakom köket och jag misstänker att när hon inte vilar där så ber hon. Vår chaufför däremot är nog ganska religiös. Just på fredagar har vi då ett litet problem. Sofia slutar skolan klockan ett på fredagar vilket innebär att vi måste ge oss iväg mitt i fredagsbönen. När Danang började hos oss så frågade jag honom om det var några problem för honom att köra då. Det var det inte. Men som sagt förut så är detta ett mycket indirekt samhälle, och jag borde förstås begripit själv. När Laila lånade vår chaufför en fredag så frågade han henne om han kunde få lite tid för bön mellan tolv och ett. Förmodligen tänkte Danang att Laila sedan skulle berätta det för mig så att jag skulle fatta att det är så han vill ha det på fredagar. Det fattade inte jag i alla fall så efter ett tag tog han mod till sig och skickade ett diskret sms till mig med samma förfrågan. Problemet var att han inte skulle vara klar förrän senare än den tid vi brukar åka i väg för att hämta Fian. Så nu skulle vi inte hinna i tid till skolan. Men nu har vi löst det så att det är ok för skolan att vi kommer lite sent på fredagar. Alltså, jag har inga problem att anpassa mig och hitta lösningar, men jag har så himla svårt för det indirekta (och jag är ändå inte själv superbäst på att vara direkt alla gånger, och har nog mer gemensamt med folkslaget här än vad jag vill erkänna :). Små, små hintar ska göra att jag själv ska begripa hur saker och ting hänger ihop. Det kan ju göra en galen ibland. Indoneser är mästare på detta. De själva kan ju sina koder och det är intressant att se hur saker och ting kan bli gjorda med leenden och vad som ser ut som undfallenhet. Detta gör att de är väldigt bra på att tolka signaler och de vill dessutom gärna göra så att man känner sig väl behandlad. Ofta tänker jag att "oj, att han/hon förstod att det var så här jag ville ha det". Ibland blir det dock fel, men det har endast med kulturkrocken att göra.